Sist på bollen

Nu fick jag den. Coviden. Trodde nästan att jag varit immun pga jobbade på sjukhus förut när den peakade som värst. Med småbarn och sjuk personal. Åkt på trånga bussar. Jag antar att den hugger när man minst anar det. Nu har jag inte ens träffat på någon som är ens lite snorig och har således fått den från någon rakt från gatan? Anade oråd i tisdags när jag fick ont i kroppen. Liksom i muskler och leder och i själva hårbotten. Det brukar jag aldrig få så igår morse tog jag testet. Lite pill i näsan och sedan två starka streck omedelbart. Jahapp! Mitt sjukdomsförlopp har hittills sett ut likt följande: Svid i halsen som utvecklades till nästäppa, snuva, hosta och ont i kroppen. Ingen feber. Ingen huvudvärk. Inget smakbortfall. På det stora hela känns det som en rejäl förkylning. Hostar mycket på dagarna men har klarat mig mirakulöst ifrån att hosta på nätterna. Det där med kroppsvärken är nog obehagligast men den går över hyfsat med en tablett eller två. Är alltså inte helsänkt men ganska hurrig. Sysslorna jag orkar göra nu är således få men igår städade jag skafferiet. Tidigare har det rått anarki på hyllorna men nu tror jag att det ska bli lättare att hålla ordning. Egentligen har vi för litet skafferiutrymme till att börja med och då blir det ännu viktigare att ha ett *system* med översyn.

En insats som tog kanske totalt 45 minuter och lämnade mig utslagen i soffan resten av kvällen. För att roa mig (och min kille som väl ligger i skottlinjen nu hehe) köpte jag ps4-spelet ”It takes two” och spelade i goda två-tre timmar. Perfekt sjukspel skulle jag säga. Det är mysigt, precis lagom klurigt för att orka med en snorhjärna samt underhållande. Längtar redan till ikväll så att vi kan spela igen!

En viskning

Det finns saker jag vill skriva. Saker som förtjänar att få form utanför minnets väggar. Jag vill berätta om Palma, midsommar och Markus Krunegård. Jag vill säga att balkongen är klar och att jag har haft gäster på den. Jag vill gnälla över att vi har fått trips i alla våra växter, skryta om att mobilen flög i marken när jag cyklade och att den klarade sig utan en repa. Jag vill skriva om att jag fått fast anställning på mitt jobb, att jag träffat så fina människor där och om min semester som börjar på måndag. Jag vill berätta om planerna. Om Öregrund och Höga kusten. Om att jag köpt sovsäck, liggunderlag och underställ för flera tusen för att jag vill ha ordentliga grejer nu.

Och jag ska skriva om allt det där. Om alla dagar som har hänt och om minnena som ska bli.

Så småningom.

Paris

Att resa är som att äta. Vad jag menar är att det är en glädje som alltid tar slut alldeles för fort. Plötsligt, och nästan utan att förstå vad som hänt, ligger man däst i soffan igen. Maten är uppäten, resan är över. Nu är det flera veckor sedan vi kom hem från Paris och det här inlägget har bara legat och puttrat. Jag har haft svårt att skriva det. Raderat, skrivit, raderat, skrivit, raderat….

skrivit:

Veckorna innan vi åkte hade det varit strålande försommarväder i dagar och nätter. Det bådade gott men ju närmre avresedatum vi kom så skiftade prognosen. Istället för den mjuka vårvärme vi hoppats på möttes vi av ett aprilväder som inget hellre ville än att visa upp sin fullständiga repertoar med både snö, regn, blåst och minusgrader. Jodå, sol också för att vara rättvis. Absolut vad man kunnat förvänta sig av april, men ändå lite tråkigt. Känner mig så otacksam som bara buhu vädret, men nu var det så i alla fall. De initiala planerna planerades om och tankar bytte håll och riktning. Men det blev ju bra ändå. Som det brukar bli.

Istället för att bo på hotell hade vi hyrt en hel lägenhet i 11:e precis vid tunnelbanestationen Voltaire. Jag har varit i Paris ett par gånger tidigare men aldrig bott i just det arrondissementet. Knappt ens varit där. Det ligger lite öst om stadskärnan och blev snabbt ett favoritområde. Det kändes lugnt och ungt och utan att bli lika söder-hippt som Marais. Lägenheten vi bodde i hyrdes ut av en gullig tjej som var väldigt tillmötesgående samtidigt som hon ville ha så lite som möjligt med oss att göra. En perfekt värd således, och närapå en perfekt lägenhet. Det enda egentligen negativa var den läskiga lilla hissen upp samt det dåliga trycket i duschen men å andra sidan bidrog det snarare till den totala charmen.

Från balkongerna hade vi utsikt över både Notre Dame, Eiffeltornet och Sacre Coeur. Inte illa pinkat!

Vi packade upp och tog oss till närmsta Franprix och köpte livsnödvändigheter såsom öl, snacks, ägg och smör innan vi behövde vila i någon timme och *ta in* lägenheten. Till middag hade vi bokat bord på Bistrot Paul Bert, ett ställe jag länge följt på Instagram och som passande nog låg fem minuter från där vi bodde. Bordsbokningen visade sig såklart vara helt onödig eftersom vi hängde på låset som de dumma turister vi är. Till vårt försvar var vi trötta och ville köra en tidig kväll. Vi åt kött och pommes för det var det enda vi orkade tyda från den snirkliga menyn. Köttbiten var den största jag sett och kändes nästan makaber när den serverades. Vi åt halva sedan gick vi hem och sov som två döda.

Nästkommande morgon vaknade vi tidigt till vår första heldag. Mysigt! En av de största fördelarna med att inte bo på hotell tycker jag är att man kan greja runt i lugn och ro på morgonen och därmed slippa gå ut alldeles morgonskör i världen eller ner till en stimmig frukostbuffé. Det finns något fint i det också förstås men jag slipper helst folk åtminstone den första timmen vaken. Min kille, som är lite hurtigare än mig, sprang dock ner till bageriet på hörnet och köpte croissanter och baguett. Merci! På gasspisen stekte jag ägg i en repig teflonpanna, hällde upp juice, gjorde kaffe. Tio av tio-frukost. Bättre än vilket hotell som helst. Sen gav vi oss ut och spoiler alert härifrån kommer det bli ett enda virrvarr av dagar och bilder. Hoppas OK.

Någon av dagarna åt vi bovetegalette till lunch och någon av dagarna pizza. Jag kan för allt i världen inte minnas i vilken ordning men bägge måltiderna var riktiga höjdare. Pizzastället besökte vi dock enkom för att jag hade läst att de hade Paris godaste glutenfria pizzor. Det hade de inte. Missförstå mig rätt. De hade inte glutenfria pizzor överhuvudtaget. Inte ens någon trött färdigbotten. Skitsamma kände jag och åt en vanlig. Stället hette BigLove och är en del av Big mamma-guppen (som i sin tur är en koncern med jättemånga restauranger). Kan verkligen rekommendera att gå dit då pizzan faktiskt var en av de bättre jag ätit. Obs att bordsbokning nog krävs i det här fallet då det var knökfullt och stimmigt. Beställde en tiramisu också, god men inget speciellt.

Crêperie l’hermine däremot gick vi in lite på måfå. Förstod inte där och då exakt hur god galetten faktiskt var men efter vi ätit en dålig någon dag därpå insåg vi att goda galetter inte är en självklarhet. Tror man ser hur frasig och smörig den var, visst? Ångrade att vi inte åt en crepe här också. Jag såg dem susa förbi på andra gästers tallrikar och de såg underbara ut.

Samma dag som pizzadagen (tror jag?) åkte vi in till city. Det regnade och regnade och blåste och blåste så vi höll oss nära tunnelbanorna. Hemskt väder var det men målet för dagen var att se Eiffeltornet på nära håll så det gjorde vi. När det var avbockat kände vi oss färdiga med att frysa och började färden hem. Vi gjorde misstaget att hoppa av två tunnelbanestationer tidigare för att gå till Marché des Enfants Rouges i förhoppning om att få en crêpe on the go men de hade stängt precis två minuter innan vi kom dit. Snopet.

Efter att ha värmt upp oss i någon timme hemmavid (och smält besvikelsen över den uteblivna pannkakan) promenerade vi till Bistrot des Vosges för middag. De är kända för sin löksoppa, som min kille beställde, medan jag åt aligot och anka. Väldigt gott alltihopa men inget vidare fotoljus. Aligot är potatismos blandat med jättemycket ost så att det får en speciell konsistens. Ska försöka återskapa det hemma någon dag.

En av kvällarna hade vi inomhuspicknick och köpte allt som var gott. Pallen som vinet står på var så fin och jag fick ett starkt ha-begär men i övrigt var inredningsstilen kanske ingen jag hade anammat hemmavid, även om den var väldigt trivsamt i just denna kontext. Den var väldigt ”yoga girl” och jag är absolut hundranoll procent yoga girl. Samma kväll trotsade vi stormen och regnet och begav oss ner på byn (läs: barrunda i närområdet). Vi hamnade på ett mysigt absint-ställe utan egentliga ambitioner om att dricka just absint men när våra franska bordsgrannar bjöd in oss på ett glas…ja varför inte? Lagom till att ansiktet började domna bort sa vi au revoir och vinglade hem.

Morgonen därpå var vi absolut bakis, det sticker jag då inte under stolen med. När jag tänker efter var det nog faktiskt den dagen vi åt pizza.

En annan dag av alla dagar promenerade vi både till den stora kyrkogården där Édith Piaf ligger, vidare till Parc des Buttes Chaumont och sedan en sväng till kanalen. Kyrkogården var en heldag i sig, och vi hade tur med vädret i kanske en halvtimme i alla fall innan det började hagla och storma. En upplevelse hursom (eller därav!).

Jag köpte en tavla som souvenir på Artazart och såg fint klotter på en toalett. Allt är fint i Paris av någon outgrundlig anledning. Under ett av ansiktena står det Empa. Det blev jag kallad när jag var liten.

Beställde en eclair och en croissant som snacks på ett boulangerie i krokarna.

Sen gick vi hem och sov ordentligt inför vår sista heldag (!!!).

Planen för dagen var att åka till den loppmarknad som sägs vara världens största, nämligen Les Puces de Saint-Ouen, eller helt enkelt Les Puces som direktöversatt betyder just ”loppor”. Den ligger alldeles i utkanten av Paris och kändes som en resa i resan!

Vi kom fram och rekade inomhuslokalerna i kanske en timme innan vi förstod att jaha det finns mer där ute. Jahapp.

Och med mer menar jag verkligen mer. Det var som att kliva in i en annan värld och man hade utan problem kunnat vara där en heldag men eftersom vi hade andra planer för eftermiddagen åkte vi därifrån efter 2-3 timmar. Tomhänta men fyllda av upplevelsen. 10/10 would go back again.

Vi skulle till Sacre Coeur och kolla på utsikten. Det var fint men nu i efterhand var det kanske dumt att ta två sådana stora grejer på en och samma dag. Det hade räckt med loppisen. Vi blev lite trötta, hehe.

Resten av kvällen minns jag knappt men jag tror att vi åkte hem till lägenheten och kokade pasta med tomatsås och somnade på sekunden efter vi ätit.

Hemresedagen var såklart den varmaste och soligaste dagen. Tråkigt men c’est la vie. Vi checkade ut från boendet runt lunch och tog en promenad in mot stan, längst med Seine. Väldigt mysigt trots lite ledsen hemresestämning från min sida. För att slippa kånka på väskorna besökte vi till Pompidou som lägligt nog hade fri entre dagen till ära.

Pompidou får 3 av 10 poäng. Det var rätt nedgånget och giftshopen var tråkig.

Fick min Nutella- och banancrêpe till slut. Mitt absolut sista mål för resan (i dubbel bemärkelse). Trägen vinner som jag brukar säga och se så glad jag var.

Crêpe i hand och sol i sikte.

Sedan flög vi hem på stolar genom himlen.
Tack för det Paris, du var perfekt som vanligt.

Hörs!

Mulet

Var tog tiden vägen. Så känns det. Jag har redan varit tre månader på mitt nya jobb och jag förstår det inte alls. Det har varit en snurrig start på året. Jag har sovit dåligt. Oron en konstant i mig. Man blir dum av oro. Dum i humöret och dum i huvudet. Blandar bort ord och vänder dem fel. Säger helt konstiga saker eller ingenting alls. Så oroar man sig över det också. Jaha. Men det är ljuset också. Det är för skarpt, för fordrande. Liksom kliar och spär på. Fast till det trevliga skiktet av händelser på sistone hör bland annat ekvationen uteservering plus öl minus jacka, vilket ju helt och hållet är summan av solens ansträngningar. Våren är sån. Dubbel. I små blänk av timmar och dagar sträcker den ut sig för att snart helt och hållet knoppa. Mmm. Knopparna. Bara de allena anledning nog att känna pirr. Ja, snart lättar det. Snart mjuknar solen och klappar en snällt på kinden.

Annat bra:

  • Jag har joggat årets första jogg och mitt dumma knä kändes helt OK.
  • Om 12 dagar vid prick den här tiden sitter jag på flyget till Paris (!)
  • Min kille. Så glad i honom.
  • Norrskenet häromveckan.
  • Det är mulet idag. Skönt och vilsamt.
  • Pasta med tomatsås och mozzarella. Vet inte hur många gånger jag har ätit det i år redan.

Nu

Mon dieu! Det är fyra sidor till Paris i min kalender. Fyra! Tänk att vi lyckats pricka in resan precis i pandemins diminuendo. Undrar om det hunnit bli vår där, då. Om vi får fint väder. Tänk om vi kan sitta på balkongen och dricka vin och äta ost och vara alldeles kära. Det längtar jag till. Det hoppas jag på.

Jag letar efter ett sängbord. Ett litet som får plats på min sida av sängen och jag har hittat ett på nätet. Det är en liten pall i bambu som borde rymma det viktigaste tänker och tycker jag. Ja, det är väl egentligen ingen panik. Jag ska kolla runt lite mer först, men glasögonen, de lever farligt på golvet.

I kylen: ett vin och en pizzadeg. Till ikväll. Sugen på tomatsås och mozzarella. Lufttorkad skinka och gröna oliver.

Åtaganden att ta tag i. Måste sälja min säng och min soffa. Bland annat. Ringa Uppsalahem. Ringa hit och dit. Gillar verkligen inte att prata i telefon. Gillar inte att ringa samtal och gillar verkligen inte att svara på dem. Prokrastinerar allt tråkigt. Dammsuger och städar toaletten istället. Oljar och bränner in en panna. Bokar tvättid och tvättar. Ritar en teckning. Äter choklad.

Söndagslistan (typ)

Ännu en vecka i livet har passerat. Vi kör en tillbakablick.

Veckans roligaste
Nu har jag jobbat i två veckor på mitt nya jobb och jag skulle inte säga att jag börjar bli varm i kläderna men det går åtminstone bättre och bättre. Jag behöver inte fråga om prick allt exakt hela tiden och det är skönt för mig och inte minst mina kollegor. Hittills trivs jag väldigt bra. När jag promenerar hem från jobbet om kvällarna känns det knappt som att jag har jobbat och det väl ett bra betyg om något. Sen är ju ett jobb alltid ett jobb, men ni fattar.

Veckans godaste
Min kille roddade T-bone i fredags och det var så gott, så gott. Råstekt potatis till och en liten dekonstruerad caprese. Perfekt middag. Lite synd att man älskar kött. Eller är det så synd? Kroppen vill ju liksom ha det så jag låter den.

Dagen därpå gjorde vi en kort biltur till Knivsta och åt på Knifetown burgers. Tog en original utan lök med pommes. Inte den godaste burgaren jag ätit men den var bra. Och så gjorde jag ju semlor också. Inte en dålig mathelg. Saknar den redan.

Veckans bästa
Mått så genuint bra bara? Varit lugn och glad. Det har varit en snäll vecka och en ännu snällare helg. Fått mycket gjort men i ett makligt tempo. Inga måsten, ingen stress. Badat badkar. Gjort ärenden. Köpt ett miniväxthus. Köpt pennor och papper och ritat och planterat. Läst bok. Sett filmer, gått och köpt godis mitt i. Lagt mig tidigt. Somnat snabbt. Drömt om Paris.

Veckans sämsta
Att pappa är skruttig på sjukhuset och att man inte får hälsa på.
Att jag vaknat flera gånger om natten av mensvärk.
Att helgen är slut.

Nu kör vi vecka 5, let’s go.

Veckan

Vilken vecka, är så trött. I måndags började jag på mitt nya jobb och dagarna därefter har varit minst sagt intensiva. Jag har somnat 22 varje kväll och sovit som en kanonkula i åtta timmar varje natt. Det är rakt av utmattande att känna sig duktig och usel om vartannat men jag försöker att lita på processen och inte vara för hård mot mig själv. Det är ju klurigt förstås eftersom jag gärna vill kunna allt absolut omedelbart. Men, men. Till slut släpper det. Ja, rätt vad det är har nya rutiner, dagar och veckor grott fram och man är förbi det bökigaste. Och förutom all nyjobbsångest tycker jag faktiskt att det är kul. Det är en viktig känsla.

Nu ska jag ut och värma bastun. Det är fredag. Sol och iskallt. Är så sugen på semla. En med grov mandelmassa och kardemumma som grusar sig.

2022!

Det är torsdag, det är tidigt. Vad typiskt att man ska vakna 06 fast man inte behöver. Det är storm ute. Snön smälter. Vi har bytt år, det är nytt år. Saker har hänt och händer. Här är det senaste.

Jag var på synundersökning i lördags och min syn hade blivit sämre. Det visste jag redan. Inte otroligt mycket sämre men tillräckligt för att generera huvudvärk på så gott som daglig basis. Gud vad jag har dragit ut på det. I flera månader. Tänkt äh, jag SER ju och samtidigt haft ångest över all Ipren jag ätit. Så efter viss övertalning och med stadig lunch i magen knep jag en dyr drop in-tid och valde i samma veva glasögon, beställde, betalade och kan inom veckor glädjas åt världen högupplöst igen. Glasögonen jag valde var tunna i färgen roséguld, en färg jag vanligtvis inte har mycket för, men som faktiskt var finare än silvriga dito.

För ungefär tre månader sedan var jag på en pirrig intervju som resulterade i ja, ett nytt jobb. Jo, det är sant! Igår sa jag ajöss till alla på sjukhuset och på måndag börjar jag jobba i butik. Det har jag aldrig gjort förut så det känns knäppt och kul. Förstår knappt hur jag fick jobbet, men jag är peppad. Och livrädd. Är dock övertygad om att det är bra att ruska om sig själv ibland. Inte fastna. Göra nåt nytt. New year, new me osv. Ser hur som helst fram emot att (förhoppningsvis) aldrig behöva gå upp 05 igen.

Och slutligen, eller äntligen, har jag ganska nyligen flyttat in hos min kille. Fast det är sanning med modifikation. Jag har ärligt talat inte varit i min egen lägenhet på månader (vilket mina växter kunnat vittna om förutsatt att de fortfarande levt…). Förra helgen kånkade vi således hit lite mer grejer och nu bor jag väl här på riktigt då. Mysigt ju. Heja oss!

Och så startar mitt 2022. Nya glasögon, nytt jobb och nytt hem. Inte illa pinkat, faktiskt.

Mellanrumet

Dagarna, vilken röra. Eller det är synd att skylla på dem för det är i mitt huvud det är rörigt. Känner mig stressad av tusen anledningar. Vissa legitima, andra mindre. Man ska väl egentligen inte sätta epitet på sig själv för då blir de sanna men jag är nervöst lagd. Upplever att jag inte har något skal, åtminstone inget hårt. Egentligen mår jag inte alls dåligt, det vill jag ändå poängtera. Det är bara den här oron i kroppen som stör mig. Som gör mig sömnlös och tvångsmässig. Jag fick migrän igår. Först den bekanta ljuspricken i ögat och sedan snabbt hem från jobbet innan jag började kräkas. Sen kräktes jag visserligen aldrig för av en lycklig slump hade jag inte ätit mer än en banan under förmiddagen. Migrän är alltid mitt tecken på att okej nu får du lugna ner dig stumpan och den här veckan har jag inte en enda jobbig grej inplanerad. Helgen ligger helt tom. En liten respit innan framtida veckor av att ta tag i saker. Ta sig i kragen. 

Nu, nyss och sen

Jag såg: The French Dispatch i söndags och jag gillade den inte. Fann karaktärerna ointressanta och kortfilmerna oengagerande. Blev uttråkad men miljöerna var, som alltid i Andersons filmer, oklanderliga.

Jag köpte: en kashmirtröja och har aldrig burit någonting mjukare.

Jag var: på min första riktiga körlektion. Det gick bra och var lagom läskigt. Körde på riktiga (om än lågtrafikerade) vägar och växlade ända upp till fyran. Tycker faktiskt inte att det är särskilt roligt men det kanske kommer när jag blir duktigare. Eller inte. Allt behöver inte vara kul och vissa saker bara måste göras.

Jag har: bokat in en synundersökning. Synen verkar bli sämre i takt med att mina vita hårstrån blir allt fler. De måste korrelera på något vis. Är väl halvblind och gråhårig lagom till 40.

Jag ska: på julbord ikväll. Är sugen på lax, makrill och ägg med räkor. Ser fram emot att bli lite rund under fötterna och umgås med vänner.